Jupp, en riktig clownnäsa har jag fått efter att ha snytit mig så många gånger under dagen och kvällen. Sitter nu och fixar lite med inlämningsuppgift till skolan, sedan blir det till att försöka sova.
Ibland funderar ju på hur folk tänker. Man tror att man känner en människa och så visar det sig att så är det inte alls? Eller hur ska man tänka och tro egentligen? Vill ibland bara åka nånstans långt bort, ta med mig maken, titta på solnedgången och dricka ett glas svalt chardonnay. Önskar så att vissa kunde förstå, och ta lite mer hänsyn. Ingen är väl Guds bästa barn, inte heller jag, men jag försöker. Och ibland får jag försöka så mycket mer än andra, beroende på hur mitt psyke fungerar. Och det är ingenting jag kan rå för eller bestämma över, även om det ibland vore extremt skönt. Att bara kunna sudda ut allt som har med depressioner, utbrändhet, att inte orka osv. Än har jag inte riktigt kommit dit, och jag vet inte om jag nånsin kommer att nå enda fram. Men jag kämpar, jag försöker. Och jag har världens bästa stöd, i min underbara make, min fina hund, min fantastiska mamma och i min tro.
Jag vill inte bli dömd eller hånad. Jag vill inte få ett slag rakt i ansiktet. Jag tycker att alla människor förtjänar respekt och kärlek. Jag vill kunna gå ut och möta världen utan att folk ser ner på mig. För det här är jag, jag som lever med mediciner och ångest, kärlek och känslor, hundpussar och tårar, omsorg och arbete, tro, hopp och kärlek.
"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."
Johannesevangeliet 8 kapitlet vers 7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar