Att hålla sig på sin kant

Min man är som sagt bortrest på jobb. I morse började det sjunka in, det kändes så märkligt att det bara var Malva och jag hemma. Malva frågade efter sin pappa när hon vaknade och att bara sitta hon och jag och äta frukost var en märklig känsla. Men, nu har ytterligare en dag gått, och vi är en dag närmare söndag och pappans hemkomst.

En annan märklig sak funderade jag över igår när jag skulle sova.
Nu när Micke är borta borde jag ju passa på att verkligen vräka mig i sängen, bre ut mig så mycket jag bara kan och inte fundera över att sno täcke från honom. Men ändå lägger jag mig på min kant, som jag alltid gör. Som om jag väntar på att han ska komma och lägga sig på sin sida. Tror att det någonstans är inbyggt i mig, att det är så det ska vara. Det känns så konstig om jag skulle bre ut mig över hela sängen. Det är ju inte bara min säng. Det är ju våran. Oavsett om han ligger där eller inte. Så jag håller mig på min kant. Också som ett tecken på att det faktiskt saknas någon, någon som ska vara vid min sida.

Ensam hemma–Dag 1

Första dagen idag. Skjutsade Micke till bussen strax efter 7 i morse. Mamma var här med Malva. Eller rättare sagt, Malva sov och mamma var här. För självklart passade lilla fröken på att sova till 8.15 när mamma och pappa var tvungna att gå upp kl 6.

Dagen har i alla fall gått bra. Vi har varit hos mormor och morfar, busat, lekt och ätit söndagsstek. Söndagsstek med sås och potatis resulterade i ett barn med sås överallt. Hela ansiktet, armar och på något sätt även i örat. Det var inte så mycket att göra annat än att stoppa fröken i ett bad. Och eftersom mormor och morfar inte har något badkar hamnade hon i diskhon i köket. Och det var väldigt uppskattat. Malva älskar att bada och nu fick hon dessutom stänka ner både mormor och köket på en gång, hon skrattade så hon tjöt.

Det känns inte riktigt som att Micke har åkt trots allt. Det känns mera som att han har jobbat idag, han har ju vissa dagar när han har långa arbetsdagar. Det känns som att han snart kommer att komma in genom dörren, berätta om sin dag och sen går vi och sover tillsammans. Tror egentligen inte att jag kommer att inse förens imorgon när jag vaknar själv i sängen att han faktiskt inte är här. Att han har åkt och inte kommer hem på länge. Nu ska jag krypa i säng. Ensam. Hoppas på att få sova i alla fall och det vore ju underbart om Malva sov till 8 även imorgon. Fast jag tror vi får räkna med uppstigning vid 6.

Så var det dags…

Nu står den där. Det är som att den hånler mot mig där i hallen. Som att den vet vad jag tänker, hur mina tankar snurrar. Som om allt inte var jobbigt nog så ska DEN dessutom stå där och påminna mig.
Det jag pratar om är väskan. Resväskan som Micke ska packa inför imorgon, när han åker till fjällen. Vi har ju väntat och vetat att den är dagen ska komma, men det blev så definitivt när resväskan kom in i hallen. Som en ständig påminnelse.

Ingen av oss vill att det ska vara imorgon. Det kommer bli tufft, både känslomässigt och praktiskt. Jag kommer få mycket att göra, och vi kommer alla att längta efter varandra. Micke håller nu på att plocka ihop det som han ska ha med sig. Imorgon skjutsar jag honom tidigt.

Jag vet ju att det går, det måste gå. Men jag vill inte. Jag vill ha min familj här hemma. Allihop. Och visst, det är ju bara för en vecka, men ändå. Det är många timmar då det bara blir Malva och jag. Och hur ska hon klara sig, som älskar sin pappa så mycket?

Just the way you are

Min älskade dotter är inte riktigt som alla andra barn. Malva är nämligen född med något som kallas PTOS. För att förklara enkelt kan man säga att ett/båda ögonlocken hänger ner över ögat, beroende på att muskeln i ögonlocket inte är tillräckligt stark. Man kan ha PTOS i ett eller bägge ögonen och det kan vara av olika grad. Beroende på graden av PTOS kan det även påverka synen.
Malva har PTOS på sitt vänsteröga. En ganska lindring form, men det finns där. Vi har varit på två besök hittills på ögonmottagningen och eftersom Malvas PTOS är ganska lindrig så är det inget som än så länge påverkar hennes syn, men vi kommer att få gå på kontroller i framtiden också. Vi vet ännu inte heller om det kan bli aktuellt med operation av ögonlocket, vilken man kan göra både av medicinska och kosmetiska skäl.

När jag ser på Malva så tänker jag väldigt sällan på hennes öga. Visst kan jag se det ibland, men för mig är det ju en del av henne. Och i mina ögon är hon ju den allra finaste som finns. Min underbara, älskade unge. Världens finaste, gladaste lilla tjej som älskar världen och hela världen älskar henne. Däremot har vi föräldrar ibland fått kommentarer där folk undrar vad det är för fel, varför hon ser ut så, att hon ser skeptisk ut osv. Och även om de allra flesta inte menar något illa så smärtar det något otroligt att folk ser min lilla ängel och tycker att hon ser konstig/annorlunda ut. Än så länge är hon för liten för att förstå men vad händer den dagen då hon faktiskt förstår och kanske även blir sårad?

Häromdan lyssnade jag på radio. Och det kom en låt som så fint beskrev min underbara fina tjej. Just the way you are. För hon är fantastisk min tjej, precis så som hon är. Och jag hoppas att andra ska se det också. Vilken otroligt intelligent, söt och fin människa hon är. Precis som hon är.

When I see your face
There's not a thing that I would change
Cause you're amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you're amazing
Just the way you are

Frisyren, kylan och mössan

Så var jag ju till frisören idag. Jätte skönt att sitta ett tag och bara bli ompysslad. Längtar tills möjligheten finns att unna mig en massage också, skulle behövas till mina stelar axlar och min onda rygg.
Men tillbaka till frillan. Jag höll mig faktiskt till min ursprungliga plan. Det blev lite ljusare och fick sig en genomklippning, så nu känns det superfräscht! Mycket nöjd med resultatet, tack snälla söta Sofie på Salong Sober i Årstadal (för övrigt även är min svägerska).

Hur som haver, när vi var klara och skulle hem så kände man sig ju jätte din, ni vet så där som man gör när man precis ska gå ut från frisören. Tills man inser att utanför fönstret råder rysk vinterkyla och det bara är att packa in sig i tjock jacka, halsduk och vantar. Och framför allt då mössa. Jag erkänner villigt att jag är en sån som fryser, och den här årstiden är hemsk för mig, jag tror jag ska dö varje gång jag går utanför dörren. Och jag går inte ut utan mössa i denna kyla. Men det kändes så trist att behöva dra mössan över min fina, nyfixade frisyr. Ingen skulle ju då se hur fin jag egentligen var där under mössan. Men som sagt, inte mycket att välja på, mössan åkte på. Men Micke tyckte i alla fall att det var fint när jag kom hem.

Framgång och utveckling!

Idag har Malva gjort något nytt. Hon har bajsat på pottan Lite förvånad blev hon minsann men både jag och hennes pappa talade om att hon var en duktig tjej och då log hon med hela ansiktet och sa “dutti tjeeeeeej”. Tror att hon kände sig ganska stolt. Sen e det klart att det hela är en lång process och det får ta den tiden det tar, men ikväll ville hon själv sitta där och nu gick det ju jätte bra.

Åh, jag vill så gärna bort nu. Jag blev å besviken idag igen när det började snöa. Det känns i hela kroppen, jag vill bara dra täcket över huvudet och försvinna. Jag vill se marken igen! Det behöver inte ens vara sommar, men bara lite knoppar på träden och en krokus här eller där. Jag vill ut och fixa i min trädgård, har massvis med projekt som jag vill ordna med.

Men imorgon ska jag i alla fall fixa lite vår. Jag ska nämligen till frisören/svägerskan. Ska bli så skönt att få bort lite slitna toppar och sen blir det nog lite ljusa slingor också. Om det nu inte tänker bli ljusare ute så får man väl fixa det på annat sätt då. Med lite ljusare tillvaro i håret. Det är ganska märkligt det där med mitt hår. Jag har nog haft fler frisyrer än de flesta, från riktigt kort till halvlångt och i oändliga varianter. Men när jag såg mig själv i spegeln igår insåg jag att jag har nog aldrig haft så långt hår som jag har nu. Det känns ganska häftigt ändå. Försökte en period i mellanstadiet att få håret lite längre, men det ville sig aldrig riktigt. Och oftast när jag tröttnar så klipper jag inte bara av topparna, utan då ryker allt. Så man vet aldrig, jag kan ju ändra mig när jag väl sitter där

Mamma (Pappa) Barn

På söndag, om mindre än en vecka så åker Micke till Idre. En hel vecka ska han vara där med jobbet. Och jag kan medge att jag är lite orolig. Inte för själva resan, de får det säkert toppen där uppe och att åka på läger är alltid mysigt.

Däremot oroar jag mig lite över att vara själv med Malva. Malva är ett väldigt snällt barn, hon är sällan gnällig eller trotsar och är för det mesta en väldigt glad liten tjej. Men det ändå en väldig skillnad på att vara själv och att vara två närvarande föräldrar. Om Malva t.ex. sovit dålig en natt så kan den ena av oss gå upp med henne och den andra sova vidare. Och sen kan den som var uppe lägga sig och vila på dan om det behövs. Men när man är själv måste man ju gå upp, oavsett hur trött man är. Och man kan inte vila om man är själv med en aktiv 1åring. Och jag vet att det finns mängder av ensamstående föräldrar som gör det här varje dag, eller föräldrar där den ena jobbar borta i veckorna. Men det är skillnad när man är van vid det. Vi är ju vana vid att vara två föräldrar, och även Malva är van vid att både mamma och pappa för det mesta finns där. Och jag vet att det även kommer bli jobbigt för Micke att vara ifrån henne så länge. Vi får försöka ta en dag i taget, och tänka på att det trots allt går framåt. Och vem vet, kanske det kommer att gå jätte bra allting, för det är väl så man får försöka se det.

Dags för egentid

Idag har varit en riktigt bra dag. Jobbade det sista med hemtentan i morse, sen åkte jag och Malva och lunchade med några av mina fina vänner från föräldragruppen. Jätte trevligt, som vanligt. Vi gick en vända sen i centrum, Malva fick en mössa till våren och så handlade jag middagsmat till mig. Hem och fixade det sista rent praktiskt med tentan som jag senare skickade in. Känns riktigt skönt att ha det gjort, nu väntar vi bara på ett bra resultat

Ikväll ska jag ha egentid. Micke jobbar ikväll. Och det ska bli så skönt att bara få göra ingenting. Malva har nu somnat för kvällen och kommer säkert att sova. Jag har köpte entrecoté som jag snart ska äta. Jag är verkligen tokig i kött. Jag skulle nog aldrig klara av att bli vegetarian. En del annat skulle man väl kunna ge upp, men en underbar rosa köttbit, det slår det mesta. Så det fick det bli idag. Så snart blir det middag för mig. Tillsammans med ett glas cider. Sen ska jag bara sjunka ner i soffan och njuta av tystnaden. Har jobbat intensivt hela veckan med tentan och veckan innan dess var det sjukdomar som spökade, både för mig och Malva. Så ska bli skönt att få en kväll där jag egentligen inte gör någonting.

På tal om något helt annat. Jag skulle skjutsa Micke till Älta igår, han skulle på hembesök. Eftersom jag inte varit speciellt mycket i Älta, i princip ingenting, så lånade vi min brors GPS. Det var ingen bra idé. Vi hamnade mitt ute i skogen, på en väg som var lika bred som bilen och helt plötsligt satt det en bom framför oss. Micke och jag bara vred oss i skratt. Efter att jag fick backa ungefär 2 km och Micke en gång gräva loss oss så kom vi till sist ut. Så här i efterhand skrattar vi med åt det hela. Men ett tag, när vi varken kom framåt eller bakåt, så var det faktiskt lite jobbigt.

 

Börjar tröttna

Jag kan stå ut med det mesta. Jag försöker se det positiva i saker och ting. Inser att det oftast är övergående, att det löser sig. Men nu börjar jag tröttna. Jag är så fruktansvärt trött på SNÖN! Det verkar aldrig sluta snöa. Det känns helkonstigt att det bara är 4 månader till midsommar. Tanken går liksom inte ens att greppa, att vi om bara 4 månader ska gå barfota i gräset, dansa kring stången och äta jordgubbar. Det känns som att vi aldrig kommer att komma dit. Det känns som att vi hamnat i en istid, som att vi kommer leva i en igloo resten av våra liv. Jag har försökt se framåt, se ljuset i tunnel, försöka njuta av de få solglimtar som faktiskt ges, men just nu känns de alldeles för få. Idag blev jag till och med frestad på riktigt. Jag gick in och sökte efter en sista-minuten-resa till familjen om ett par veckor. Det skulle vara så underbart, att få känna värme, se solen och bara vara ett tag. Även om det kanske inte vore det smartaste, så är jag nästan villig att plocka av sparpengarna bara för att få lite sol och värme.

Igår var det alla hjärtans dag. Vi har aldrig firat den speciellt, försöker att tona ner alla såna där kommersiella högtider. Blir gladare om Micke tänker lite extra på mig en helt vanlig dag istället. Gårdagen spenderade vi på närakuten, i två olika omgångar. Malva var sämre igen igår, och hade fått en hemsk hosta. Så till slut kom vi till en läkare. Malva hade en hel del slem i luftrören, men i alla fall ingen lunginflammation. Hon fick hostmedicin mot det, hoppas det hjälper oss alla, så hon får sova på nätterna om inte annat. Dessutom hade hon dubbelsidig öroninflammation. Igen. Det var bara 2 månader sen sist. Är lite bekymrad över detta, hoppas hon slipper bli öronbarn, som sin mor. När vi åkte från läkaren stannade vi till vid ICA. Finns apotek där så vi hämtade ut medicin. Sen fick Malva en baddocka. Inte så mycket för att det var alla hjärtans dag, utan mera för att hon varit så duktig hos doktorn och för att hon behövde lite annat att pyssla med hemma, för att hålla humöret uppe. Micke och jag köpte oss varsin Valentinbakelse, lite kan man ju unna sig i alla fall.

Fast i snöovädret

Idag är vi fast i snön, precis som så många andra. Även om vädret nu är riktigt fint, med solsken och att snön har lättat, så var det annat i morse. Att Micke skulle komma iväg till jobbet var inte ens att tänka på. Bussarna var inställda, och att gå hade tagit timtal. Som tur var kunde han jobba hemma idag. Så vi har kunnat vara hemma och mysa med familjen. Ganska skönt eftersom jag inte är helt hundra, även om jag känner mig mycket bättre. Dessutom har Malva blivit sjuk, hon har hög feber och är ordentligt förkyld. Som tur är så är hon fortfarande ganska pigg, men lite märker man ju på henne att hon inte är helt pigg. Och det gör så ont i mammahjärtat när hon inte är bra. Nog för att jag själv varit dålig, men det kan jag stå ut med. När hon är dålig däremot så känns det även hos mig. Konstig känsla det där, men de som har egna barn förstår nog.

Igår var vi och lekte med kusin vitamin. Såhär inpackad var Malva när vi skulle gå därifrån i snöstormen.

Tröttsam sjukdom…

Jag är sjuk. Lungsäcksinflammation. Och det allra värsta är att jag mår ganska ok, så länge jag bara sitter still. Det småvärker lite grann när jag andas, men det fungerar. Jag kan stå ut med det. Men, så fort man är uppe och går, rör sig osv så ökar smärtan och blir jobbigt. Jobbigt, intensiv och plågsam. Det gör ont i buken, på vänster sida och jag blir andfådd. Tydligen också vanligt symptom på denna mindre trevliga sjukdom.

Så jag sitter här hemma och känner mig ganska pigg. Vill komma ut i solen, upp och röra på mig tills jag inser att det gör för ont. Skit också.

Imorgon har jag egentligen skola. Men finns ingen möjlighet att jag klarar av att ta mig dit. Det kanske skulle funka när jag väl var där, men att ta mig dit och hem går nog inte. Så imorgon ska jag försöka att ensam ta hand om en 16-månaders när jag knappt kan gå, inte böja mig och helst inte bära. Och helst samtidigt lyckas plugga lite.

Det där blåa “skalet” runt lungan, det är där min inflammation sitter. Och efter som man måste andas (svårt att undvika) så trycker lungsäcken mot revbenen. Och då gör det ont

Att visa lite för mycket

Jag har massor att skriva om. Det kommer dock enbart att bli kort, pga. flera anledningar. Den främsta är att jag inte mår helt ok pga. en lungsäcksinflammation. Efter tio timmar på akuten och några feldiagnoser på vägen fick jag till sist bekräftat att den helt otroligt jobbiga smärtan berodde på detta.

I söndags såg vi/jag (micke somnade lite på soffan så han missade en hel del) Wallanderfilmen som gick på fyran. Den var helt ok men jag gillar inte riktigt Wallanderfilmerna. Dels beror det på avsaknaden av intressanta karaktärer. Wallander själv är en ganska tråkig gubbe, han är inte spännande eller intressant som Beck eller Gunvald. Inte heller är han så tråkig att han blir intressant, som kommissarie Gren i Roslund / Hellströms fantastiska böcker, som för övrigt håller ska bli filmade. Känns som något som kan ersätta, och t.om. bli bättre än Beck.
Men Wallander, han är mest tråkig. Ingen karisma, ingen attityd, ingenting. Och andra färgstarka karaktärer (tänk grannen i Beck) saknas också.

Dessutom så är Wallanderfilmerna så förutsägbara. En bit in i filmen ges man alldeles för tydliga ledtrådar som gör att man hinner lista ut vad som hänt/vem som ligger bakom attentatet/vem som är mördaren. Det är såna där små, korta konsekvenser som filmaren försöker smyga i för att lämna små, nästan osynliga spår. Men det görs alldeles för tidigt. Detta gör att man när det är 45 min kvar av filmen bara sitter och väntar på upplösningen, som man redan listat ut. Jag vill ha ett händelseschema som ändras, när man tror att man listat ut allt så inser man hur fel man hade, att den man trott var boven hela tiden hade ett vattentätt alibi osv. Vi behöver lite spänning i vardagen, om det så handlar om söndagsfilmen på fyran. Inte filmer där man halvvägs in listar ut det (inte längre så spännande) slutet

Bra dagar.

Vissa dagar känns helt enkelt bättre än andra. Idag är en sån dag. Vi har haft mysig morgon och förmiddag med familjen, ska iväg och shoppa tillsammans och äta lammstek till middag, som jag älskar. Sen ska vi fira en vän som fyller år, väldigt trevligt. Helt enkelt en mycket trevlig, bra dag. En sån där dag som man önskar kunde vara lite längre, att det inte skulle bli vardag så fort igen. Men man får passa på att njuta av de små ögonblicken. Nu ska jag ta en varm, lång dusch. Vardagslyx för en småbarnsmamma.

Fina fredag

 

Titta! Ser ni! Tulpaner! Helt underbara. Vita med ljust rosa kanter, så otroligt mycket vårkänslor. Det spelar ingen roll att det snöade idag, jag hade ändå såna vårkänslor idag. När jag åkte hem från skolan sken solen, snön hade börjat smälta och jag kom hem till världens sötaste och gladaste lilla tjej som haft en jätte bra förmiddag hos mormor och morfar.
Sen när vi åkte och handlade köpt mamma de här superfina tulpanerna till mig och då var ju vårkänslorna verkligen på plats.

Idag när jag bläddrade igenom dagens metro så låg ju fokus i första hand på situationen i Egypten, vilket inte är så konstigt. Det som händer är både fint och sorgligt. Fint på så sätt att folket äntligen förhoppningsvis får sin demokrati. Sorgligt att det måste ske på så sätt att människor blir både sårade och dödade.
När jag bläddrade igenom artiklarna kom jag att tänka på ett samtal jag hade för några år sedan men en av våra präster i församlingen. Vi pratade om mitt politiska engagemang och de möjligheterna vi faktiskt har i det här landet. Han är uppvuxen i Ungern, i den dåvarande diktaturen, och sa att vi svenskar aldrig kommer att förstå hur lyckligt lottade vi är med den demokrati och det öppna samhälle vi har. Att de var något som han som yngre bara kunde drömma om. I ett land där man varken fick tycka och knappt tänka ordet demokrati. Jag brukar tänka på det där samtalet ibland, när sådana här saker sker i världen. Det är så lätt för oss att döma, tycka att folk handlar fel, men vi kommer aldrig kunna sätta oss in i deras situation. Så nästa gång kanske vi ska tänka efter en gång till. Och ta vara på det vi har. Demokrati och öppna samhällen är fantastiska.

Hemmastudier…

Det finns stora fördelar med att vara student. Jag får planera min tid själv, är hemma en hel del och har möjlighet att träffa min familj.

Strax kommer en vän på fika. Jag känner mig så oförberedd och ostrukturerad, jag har verkligen inget fika hemma. Jag som alltid brukar ha det. Men det här blev en liten spontan och snabb grej, så jag tror inte hon misstycker. Micke och Malva skulle ändå gå bort till ICA för att handla lite annat, så då får de i uppdrag att hitta lämpligt fika också. Fika från ICA.
Det är en av mina äldsta vänner som kommer förbi och just idag är jag tacksam för att det är just hon. Dels för att jag tycker så mycket om henne, och det var länge sen vi sågs nu. Men också eftersom jag faktiskt ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. När man bara ska vara hemma en hel dag så prioriterar inte jag att lägga massa tid på att göra mig snygg på morgonen. Dessutom badade jag med Malva på förmiddan, vilket resulterade inte bara i ett dränkt badrum utan också i en väldigt blöt mamma. Detta i sin tur ledde till frisyren “samla-allt-bakåt-en-knut”. Så ni kan tänka mer hur jag ser ut. Men just då är man väldigt glad för att det är just en sådan vän som kommer förbi. En vän som accepterar en för den man är, och som står ut med hur man ser ut, även om det just för dan inte är det mest charmiga man sett.

Skolbok och mitt bästa plugg-sällskap; Lindtkulor