Nu står den där. Det är som att den hånler mot mig där i hallen. Som att den vet vad jag tänker, hur mina tankar snurrar. Som om allt inte var jobbigt nog så ska DEN dessutom stå där och påminna mig.
Det jag pratar om är väskan. Resväskan som Micke ska packa inför imorgon, när han åker till fjällen. Vi har ju väntat och vetat att den är dagen ska komma, men det blev så definitivt när resväskan kom in i hallen. Som en ständig påminnelse.
Ingen av oss vill att det ska vara imorgon. Det kommer bli tufft, både känslomässigt och praktiskt. Jag kommer få mycket att göra, och vi kommer alla att längta efter varandra. Micke håller nu på att plocka ihop det som han ska ha med sig. Imorgon skjutsar jag honom tidigt.
Jag vet ju att det går, det måste gå. Men jag vill inte. Jag vill ha min familj här hemma. Allihop. Och visst, det är ju bara för en vecka, men ändå. Det är många timmar då det bara blir Malva och jag. Och hur ska hon klara sig, som älskar sin pappa så mycket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar