Jag har massor att skriva om. Det kommer dock enbart att bli kort, pga. flera anledningar. Den främsta är att jag inte mår helt ok pga. en lungsäcksinflammation. Efter tio timmar på akuten och några feldiagnoser på vägen fick jag till sist bekräftat att den helt otroligt jobbiga smärtan berodde på detta.
I söndags såg vi/jag (micke somnade lite på soffan så han missade en hel del) Wallanderfilmen som gick på fyran. Den var helt ok men jag gillar inte riktigt Wallanderfilmerna. Dels beror det på avsaknaden av intressanta karaktärer. Wallander själv är en ganska tråkig gubbe, han är inte spännande eller intressant som Beck eller Gunvald. Inte heller är han så tråkig att han blir intressant, som kommissarie Gren i Roslund / Hellströms fantastiska böcker, som för övrigt håller ska bli filmade. Känns som något som kan ersätta, och t.om. bli bättre än Beck.
Men Wallander, han är mest tråkig. Ingen karisma, ingen attityd, ingenting. Och andra färgstarka karaktärer (tänk grannen i Beck) saknas också.
Dessutom så är Wallanderfilmerna så förutsägbara. En bit in i filmen ges man alldeles för tydliga ledtrådar som gör att man hinner lista ut vad som hänt/vem som ligger bakom attentatet/vem som är mördaren. Det är såna där små, korta konsekvenser som filmaren försöker smyga i för att lämna små, nästan osynliga spår. Men det görs alldeles för tidigt. Detta gör att man när det är 45 min kvar av filmen bara sitter och väntar på upplösningen, som man redan listat ut. Jag vill ha ett händelseschema som ändras, när man tror att man listat ut allt så inser man hur fel man hade, att den man trott var boven hela tiden hade ett vattentätt alibi osv. Vi behöver lite spänning i vardagen, om det så handlar om söndagsfilmen på fyran. Inte filmer där man halvvägs in listar ut det (inte längre så spännande) slutet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar