Min man är som sagt bortrest på jobb. I morse började det sjunka in, det kändes så märkligt att det bara var Malva och jag hemma. Malva frågade efter sin pappa när hon vaknade och att bara sitta hon och jag och äta frukost var en märklig känsla. Men, nu har ytterligare en dag gått, och vi är en dag närmare söndag och pappans hemkomst.
En annan märklig sak funderade jag över igår när jag skulle sova.
Nu när Micke är borta borde jag ju passa på att verkligen vräka mig i sängen, bre ut mig så mycket jag bara kan och inte fundera över att sno täcke från honom. Men ändå lägger jag mig på min kant, som jag alltid gör. Som om jag väntar på att han ska komma och lägga sig på sin sida. Tror att det någonstans är inbyggt i mig, att det är så det ska vara. Det känns så konstig om jag skulle bre ut mig över hela sängen. Det är ju inte bara min säng. Det är ju våran. Oavsett om han ligger där eller inte. Så jag håller mig på min kant. Också som ett tecken på att det faktiskt saknas någon, någon som ska vara vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar