Jag vet att Micke och jag i mångt och mycket är väldigt välsignade när det gäller våran dotter. Visst har hon sina dagar, precis som alla vi andra, men på det stora hela är hon en underbart glad liten tjej och det mesta med henne har varit lätt. Under 16 månader har hon egentligen bara varit sjuk två gånger, om man inte räknar med små förkylningar, men det får ju alla barn. När hon var 7 månader fick hon vinterkräksjukan och blev inlagd på sjukhus, med dropp och allt. Och nu i julas var det dubbelsidig öroninflammation och till det förkylningsblåsor i munnen och på läpparna.
Och vi är tacksamma över att hon är en sån enkel unge. Visserligen beror det säkert till viss del på att hon alltid har fått hänga med oss överallt, från det att hon var liten. Hon har varit med på jobbet, på utflykter, på läger på Gotland och mycket mer och jag tror att det faktiskt har hjälpt till att vi har en unge som älskar människor, oftast är glad, kan sova var som helst och som är lätt att ha med.
Men trots det går det inte alltid som man tänkt. Ikväll flöt allt på jätte bra. Vi hade varit hos mina föräldrar och ätit middag. Malva var supersnällt, åt jätte bra av mormors fiskgratäng och busade runt. Blev lite trött, vi packade ihop oss och gick hem. Runt halv åtta somnade hon i sin säng, på mindre än 5 minuter var det tyst där inne. Micke och jag kunde njuta av Solsidan i lugn och ro, roligt som vanligt. Jag behövde det, bara sitta ner och slöa i soffan lite, eftersom jag hela dan känt mig lite småförkyld.
Sen skulle vi då börja med min skoluppgift som ska in imorgon. Jag tycker att jag har jobbat på riktigt bra med boken, läst allt som ska läsas och nu skulle bara frågorna besvaras, 1-2 A4 sidor, inga problem. Efter tio skrivna rader vaknar Malva. Världens vrål. Vi tänkte inte så mycket på det, det kan hända ibland på kvällen och oftast räcker det med att man går upp och stoppar om henne och ger henne nappen. Men självklart inte ikväll, när vi skulle skriva. Antagligen hade hon drömt mardrömmar eller nått för hon var helt otröstlig. Bara grät, grät och grät och vi prövade verkligen allt, Vi gick, vi vaggade, vi klappade, vi låg bredvid i våran säng, vi gav välling. Flera gånger höll hon på att somna om, men det slutade alltid med att hon började storgråta igen.
Micke håller just nu fortfarande på och försöker få henne att sova. Gråten har minskat, men lite grann låter hon. Och här nere sitter jag, och börjar bli trött som jag vet inte vad. Känner att jag verkligen behöver sova, förkylningen bråkar och halsen känns irriterad. Men samtidigt, så är skoluppgiften kvar att göra. Hoppas innerligt på att hon snart somnar så vi i alla fall kan göra en del ikväll, så får vi ta lite imorgon innan det är dags att åka.
Det är kvällar som dessa man får tänka på att hon egentligen är ett väldigt enkelt och lätt barn vi har att göra med. Finns ju de som har det mycket värre. Men det skulle ju inte göra något om hon somnade just nu 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar