Jag har i min blogg valt att vara ganska allmän. Varför vet jag egentligen inte. Man kanske inte vill vara alltför privat, vill behålla vissa delar av sitt liv för sig själv, inte utelämna sina nära och kära för mycket. Jag är sparsam med bilder, dels för att jag är så otekniskt och inte har tålamod till att ladda upp några, men också för att nog vill behålla vissa bitar privat.
Kanske är man också allmän, för att det egentligen är lättast så. Det är enklare för en själv att skriva om att man ätit makaroner till middag än att gå in på djupet. Framför allt för mig. Jag är bra på att bygga fasad. Jag vill så mycket, och samtidigt ingenting. Jag vill ut i världen, leva med fart och fläkt, och samtidigt vill jag inget hellre än att stänga inne mig i min egen lilla värld, dit inte många människor har tillträde. Det är enklast så, man behöver inte bli rädd, sårad och ledsen. Man behöver inte anstränga sig.
Men hur kul är det egentligen att läsa en sån blogg? Vem bryr sig egentligen om vad jag äter till middag, vilken buss jag åkte till skolan, eller vad vi gjorde i helgen?
Jag vill vara mera öppen, men samtidigt inte visa för mycket. Jag är orolig för vad andra ska tycka, men framför allt vad jag själv ska tycka. Ingenting påverkar mig så mycket som mina tankar om mig själv. Så har det varit så länge jag kan minnas, ända sedan jag var riktigt liten. Man säger ju att det är vanligt just hos tjejer, det där med krav och tankar om sig själv. Jag känner ändå att jag jämfört med många av mina tjejkompisar i mångt och mycket alltid tyckt väldigt bra om mig själv. Kanske till och med varit stolt över mig själv. Vilket man som ung tjej inte heller tillåts vara. Då anses man vara kaxig.
Just nu längtar jag något enormt efter våren. Jag vill se solen, höra snön smälta och se en blå och ljus himmel igen. Det här gråa, mörka, hemska kväver mig. Det här är en tung period för mig, så har det alltid varit, den här tiden på året. Jag behöver ljus, värme, d-vitamin och grönt gräs. Det lugnar min själ och hjälper mig att se klarare, gör det lättare att andas. Som jag längtar efter våren. Just nu försöker jag hela tiden att blicka framåt. Det datumet som etsat sig fast är den 20 april. Av två anledningar. Det ena för att jag då förhoppningsvis lämnar in en färdigskriven C-uppsats, mitt examensarbete. Den andra för att jag då får en lång och välbehövlig paus tillsammans med min familj. Vi åker till landet och firar påsk. Som jag älskar att vara där. Få andas frisk luft, höra fågelsång och bara få njuta av att umgås med de som betyder mest. Och då, den 20 april, är det förhoppningsvis vår. Även om det idag känns väldigt långt dit, när jag nu sitter och ser ut på en mörk, kall och svart kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar