Det har stått still här. Alldeles för länge, helt still. Men det beror endast på uppsatsen. Hela livet har ägt rum, snurrat och varit runt uppsatsen. Nu är den i alla fall inlämnad sen ett par veckor och på måndag blir det opponerad (granskad) av min klasskamrater. Ingen återvändo liksom. Nu är det snart klart. Förhoppningsvis. Men jag känner mig säker, även om det säkerligen finns lite småfel här och där, men det gör det i allas. Men det känns bra i alla fall. Helgen kommer spenderas med att gå igenom den en sista gång, korrekturläsa (igen) och sen vad jag kan hitta. Som förberedelse till måndag.
Annars ligger mycket av mitt fokus just nu på min trädgård. Den kanske inte är så stor, men det är min. Och jag tycker om den. Massor. Jag har oändliga planer, och är riktigt stolt över mig själv och Micke för allt det jobb vi hittills lagt ner på den. Man kan säga så här, att de som bodde här innan oss hade inte trädgårdsskötsel som sitt största intresse. När vi flyttade in förra sommaren började vi med att totalt rensa bort i princip allt. Vi slet med stora, taggiga rosor, som bara vuxit vilt. Enorma rötter, gamla lampor och annat slet vi upp. Idag ser det inte ut som samma ställe. Jag har gjort en helt underbar perennrabatt, och det är en sån häftig känsla att varje liten växt är utvald av mig och de känns nästan lite som mina bebisar. Flera gånger i veckan går jag där och tittar på de, drar upp om det kommer nått ogräs och sköter om de. Och jag mår så bra av det. Det är för mig världens bästa terapi och ger mig sinnesro. Mina rabatter, och mina väl utvalda blommor. Just nu håller jag på och gör i ordning ett hörn vid vårt staket. Det ligger lite halvtrist, gräset har svårt att växa där och det ser lite trist ut. Så jag bestämde mig för att sätta ett löjtnantshjärta där istället. Löjtnantshjärta är barndom för mig. Jag växte upp i en liten, men väldigt mysig radhusträdgård. Mina föräldrar hade lagt mycket tid på att få den fin och det var verkligen mysig. Och i en rabatt hade vi flera stora löjtnantshjärtan. Och jag älskade de buskarna. Var fascinerad av blommornas form, att de nästan inte såg riktiga ut. Så ända sedan dess har jag velat ha en. Och häromdan fick vi en broschyr från en plantträdgård en bit härifrån. De hade löjtnantshjärtan, röda dessutom. En färg jag inte sett på dessa. Men riktigt fin var den. Så jag tog med mig mamma dit och mitt i ösregnet vandrade vi runt på plantträdgården och jag valde ut det kraftigaste och finaste exemplaret. Så nu hoppas jag hinna få klart rabatten imorgon. Sen återstår det bara för den att växa och bli riktigt fin.
Även en myskmalva fick följa med hem och Malva hjälpte mig plantera den. Jag berättade för henne att det var hennes egen blomma och hon blev mäkta stolt. "Malvas" sa hon och sken som en sol. Sen skulle hon hämta vattenkannan och ge den vatten, men jag sa att det kunde vi vänta lite med. I helgen kanske det blir lagom att vattna hennes blomma. Hennes egen lilla blomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar